Det
röda kriget
Död,
död, lever, död, lever, lever, död....
Dränkt
i tårar och djupa tankar. I denna mörka och kalla natt lämnade du
henne här för att dö. En ros liggande bredvid, endast ett blad
kvar. Likaså hennes liv. Om det inte vore för hennes vita änglar
som skyddat henne under det röda kriget så skulle inte rosen ha
några blad kvar och hon inget liv kvar.
I
en fallen värld betyder hon inget. I en fallen värld finns ondskan
kvar. En fallen värld mår inte bra för den är bombad och slagen.
Året är 2161. Månaden är juni och dagen den 12:e. En månad efter
kriget i Norrbotten. Då hela världen var i krig mot terroister.
Himlen
är svart och marken röd efter allt blod som spillts. De människor
som överlevde, ej terroister, bosatte sig i grottor, det som var
kvar av husen eller byggde kojor. Allt som kunde användas som tak
blev nya hem.
Nu
sitter hon där, ung och rädd i en liten koja mitt ute i ingenstans.
Fast jo tack. Hon, Alicia lever. Men hon har ingen där vid sig.
Ensam i en träkoja. Vem vill leva då.. vem? Det enda hon sett dag
ut och in är några fåglar som kvittrat på sorgsna melodier, ett
magert däggdjur som stupat några meter bort och döden som lurar
bakom varje hörn. Inte ens i hennes trygghet kan hon hundra procent
känna sig säker. Kojan är tom och mörk som hon ibland känner
sig. Att allt är hopplöst, att det är inte någon ide att leva.
Magen kurrar, hon tittar på sitt gevär som hon har bredvid sig. Det
hade hon plockat av en blundande man i skogen.
Nätterna
kommer och går som dagarna. Alicia vet att hon inte kan eller vill
sitta kvar där. Tankarna, minnena, ensamheten, det kommer göra
henne galen. Hon måste få röra på sig, se vad som finns kvar
därute. Vare sig det är farligt eller ej. Den instinkten fick henne
genast att öppna dörren och kika
ut. Ett steg efter det andra
smyger hon hukande omkring och lyssnar efter någon eller något som
kan innebära fara eller varför inte mat. Med sitt gevär på sidan
kan hon känna sig lite säkrare än att inte ha det. Efter timmar
med hukande och smygande i en väldigt tyst och dimmig skog så
finner hon en plast lika magisk som ordet. Glädjen som för
längesedan försvann kom tillbaka och hon log för första gången
på länge. Solens svaga ljus strålar letar sig genom den nästan
ihopväxta skogen och framför rinner en bred bäck. Kraftfull och
blå. Den verkar aldrig ta slut både åt höger eller vänster.
Dimman har lättat, men ser hon verkligen rätt. En plast utan mörker
och hat. Hon går genast fram och dricker klunkar fyllda med vatten.
Misstag efter misstag görs och det leder till ett sorgsett slut.
Pang ekar det i öron och hon känner något klibbigt på magen.
Först då kommer smärtan och hon förstår. Någon skriker i
bakgrunden men ej hon hör. Blodet rinner ner längs bäcken efter
några sekunder faller en tyngdlös person i. Det stinker ruttet i
vinden och genast blev ännu denna plats mörk. Ni måste förstå, i
alla hörn lurar döden, även i de finaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar