De gör ont att se på någon och inte veta vem dem är längre, bara ett skal som dyker upp med minnen. Skratten och orden utan betydelse. Ett förflutet som inte lämnat din själ. Gräver och gnager inuti din kropp. Man vill så gärna se ögonen glimma och hjärtat pumpa. Men vinden har redan fört dig långt bort, bort mot ingenstans, bort mot horisonten där solen reser sig, bort mot havet utan botten. Skriken av sluta ekar i skogen där ingen hör och sista skott avfyras i månens mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar