Förlorad i ingemansland

Förlorad i landet ingenstans, bortdriven med höststormen som med arga klagomål drog över staden, över åkern och vidare in mot kalla själar som öppet blottar in allt i sina hjärtan och muren åter omvandlar skönheten till rosen med nya taggar. Kan inte skaka av känslan på tomhet fast omkring mig skapas glädjen och skratten ekar genom spruckna läppar. När man livet ut aldrig litat på sina ögonen och smekt skuggorna i vardagen. När tanten inom sig i lugnet stannat kvar i hörnet och styrkan svagt bubblar under ytan, hur bryter man sig fri?

Kan man någonsin finna helt sig själv om man alltid förändras med åren. Om man alltid tittar på andra, jämför och inte vet var benen står, när man bara är i bitar utdragen i rötter, långt under jorden, gripandes på luft, att vilja komma fram till ytan i sin prakt. Kommer man någonsin dit om man alltid varit i skuggorna, tiliten alltid är i dvalan. Ska masken med sin färglösa känslolösa tunga börda stoppas på åter eller finns glöden brinnande kvar djupt någonstans. Från dag till natt, sol som måne,

Visslande på sin flöjt ute i skogen bland korpar att dansa runt, smycken i skogen som bländar ditt förstånd medan rånet står ute på myren. Jag saknar trollen under huset, historierna som talades och äventyren i mystikens värld. Otygens sanna natur visades sig, magin likt pulver for över oss medan feerna talade om den stygga varulven som strök i mörkret. Jag saknar tiden då vännen var en vän, jag saknar barntiden i träsket där varelserna fick liv. Ljusen tända med radion på. Blanka blad eller korten utspädda på bordet medan chokladen rykte i koppen. Jag saknar den själen jag en gång kände. Lodjuret som strök omkring vargens fotspår, ingen av dem i rädsla. Det var vi mot dem i alla årstider.
Jag saknar dig.
Vem vet om några år hittar vi varandra igen, när vi någon gång i skogen vandrar förlorade i våra minnen, finner vi trådar som länkas ihop och stryker in på samma spår. Den dagen när vi förstår varandra igen, när vi behöver varandra kommer. Som en hjälplös svart svan i fruset vatten väntar jag, på den dagen då vi ropar på varandra.

Förlorad in i kärleken byttes en del ut, hjärnan slog om till vad som kan va både bra som dåligt. Ångrar inget men samidigt allt. Dock brast nästan hjärtat en gång, händer det igen? Älskad och älskar, banden som stärks var dag som seglar förbi. 

Trots berg- och dalbana livet som försiggår för människan, för djuren och världen står vi kvar på benen och kämpar för det goda eller onda, välj själv. Försöker, men nog? Frågan om vad som krävs att bli det bästa jaget. När är du fullständig. Stannar här för framtiden är för läskig att tänka på, att vara fast i gråzonen mellan då och fram är lika skrämmande som den läskigaste skräcken du kan föreställa dig.

Tiden för passioner finns i övertiden när inspirationen på natten binds upp med myset till en bomb som sakta smäller av. Som röksvampar pyser ut. Latheten tar mer än ofta över och klagar. Måste släppa taget. Gå över ännu en trasig bro i hopp att livet inte sabbar för en. Vad nu meningen med existensen kluras ut. 

Ja såhär går det när gröna boken för tankar är slut, när sista bladet är fullskriven med blyerts. Då finns denna kvar för att kunna ta bort tyngden för stunden. Vare sig man läser detta igen eller inte. Blommor behöver få sin börda bortrensad och lättare att resa sig från graven. Även dem som försöker bära allt och bevisa sig, Dem har inget val.