Frostkyla

De var banne mig en frostig morgon promenad, en kyla som tränger in i huden, griper tag och fryser fast. Inte ens fåglarna sjöng. Men därute på berget åkte massor med människor skidor i alla åldrar och jag var nog en av de få som faktiskt gick. Även fast jag nästan förfryste mina fingrar, blev skraj på hemvägen då jag knappt hade någon motorik i dem, så var de härligt och uppfriskande. Var ett tag sen sist. Fast på hemvägen kan jag ju inte förneka att man längtade till värmen, te och mysa ner i varma filtar. Som man då gjorde. Dock har jag ont i svanken efteråt som troligen går bort imon och min lingonvecka satte fart. Passande. Annars har dagen varit väldigt mysig, har målat, pratat i timmar med mamma, nästan somnat utav värmen och tittat på de senaste tvd avsnittet medan man mumsade på mörk chocklad.

Igår var också perfekt då jag började på målningen, hann skriva lite och sen umgåtts med Fanny. Hade visning av hennes lägenhet och fick testa på spelet dragon age därefter vi vandrade hem till mig och lagade middag. Sen under kvällen kortspel, gött och diskuterat ämne efter ämne, om allt möjligt. Å så ska de va, sådana personer klickar man bara med och är väldigt glad över att träffat henne. Mycket gemensamt och samma "dåliga humor". Alltid roligt att lära känna nya människor. Helst dem man känner sig så bekväma med och skapar bra band, sådana vänner som stannar kvar (förhoppningsvis haha).

Annars har man ju fått klumpen i magen bort, i princip och satsade på att inte göra ett skit inom skolämnen i helgen. Inte för att jag är helt less men anser att jag ska ha lite fritid. Em.. och ser framemot att åka hem om två helger. Första gången jag varit borta såhär länge, 5 veckor totalt blire. Utan att känna ångest eller ensamhet. Jag tänkte på de i bussen häromdan, hur hemmastadd jag faktiskt är här nere. Att jag sett samma sak varje dag men ändå ser något nytt. Som att man bott här hur länge som helst fast ändå inte. Att man inte längre säger till andra att man ska hem när jag ska till Malmberget utan namnet istället. Vanan har lagt sig och de är skönt. Vi pratade om de igår, att vi kommer nog ha de lätt att kunna flytta ännu längre söderut och att vi psykiskt blivit starkare. Vet vad som gäller osv. Är förbered. Men samtidigt har jag ju blivit van, trivs här så de gör ju att jag inte helt vill flytta. Dock kan jag ju efter utbildningen komma tillbaka om man känner för de. Så de löser sig i slutändan. Upp blir nog aldrig utöver besök.