Att minnas de glömda

 

Jag fann mig djupt grävd i en oändlig tunnel där skrik tynade bort

Jag rev i sår och grät över misstag

Jag orkade inte resa mig

Jag orkade inte leva

Jag fann mig i en gråzon mellan gott och ont

För evigt vandra mellan vad man borde och vad man vill 

Vad man borde sagt och inte sagt

 --

Ur mörker räcktes en knappnalles hand

Med tröstande ord om lycka

Över bergen vi flög

Fri äntligen

Ur buren

Frihet

Vad jag trodde

Vad jag ville tro på

Ack fick kastat i ansiktet 

En tomhetskänsla likt aldrig något skådat förut

Jag fann mig i sorg driven av ångest

Fann ingen glädje

Fann ingen känsla

Grät

 --

Men ett ljus brann

Jag kom ihåg vad som blev förglömt

Om kärlekens värme som värmde mitt kalla hjärta

Ej med ömma läppar utan med styrkans ord och handlingar

Jag kom ihåg dem som inte har 

Jag kom ihåg vad jag tog för givet

Jag kom ihåg att kämpa för livets gåva

För den snirklar sig i vågor och i cirklar, lätt att tappa bort sig

I vimlet av röster och ilskna ögon

I dimman lekandes runt din kropp 

I trycket från pressen och stressen

 --

Men livet, som alla vet, har ingen riktigt lycka

Så fort du lämnar allt finns ro väntande med nära och kära

Man kan aldrig glömma men man kan förlåta

Skapa de liv du vill leva, gå vidare, lär dig och älska de eviga

--

NB