Igår for vi iväg ett större gäng till moffas älgkojja i Rottoma (stavning..) De är i närheten av Avvakko. Vi + bjarne med otto å barn + moffa. Ordnade med maten och någon timma senare åkte jag och johan på gammelskotern efter bjarne å några mot avvakko berget för att dem skulle få åka ner. De var nog min galnaste & roligaste körning hittills (de var tö och genomslag) - först fastnar jag bakom bjarne men kommer själv lös med hjälp av johan. Sen mitt i allt svänger de och lilla jag hänger inte med så gasar järnet över myren men fastnar inte och vi kör vidare. Ojoj vad man fått parera, efter leden kom en backe som fick oss att flyga å nästan volta. Ni vet en sådär brant backe med en liten driva högst upp. Nånå vidare upp mot toppen av berget och där blåste de rejält. Mössan fick jag hålla i handen medan vi körde upp. Där bestämdes de att vi måste ner igen, så johan fick åka madrass ner, och att besöka avvako byn och jag som aldrig varit där hängde på. Ett riktigt fint ställe men brant ner dit. Dock var inte han/hon som de tänkte besöka där så vi åkte hemåt. Jag är ganska imponerad av mig själv på hur bra jag faktiskt kan köra, bevisar att även gammelskotern kan hänka på. Tur att även johan kom hem helskinnad.. haha. Nog för att vi höll på att fastna några gånger var de verkligen skoj. Väl tillbaka for jag en sväng å fota och sen en stund senare åkte vi hemåt. Den resan var också härlig, med monty i famnen och solen nerstigande i horisonten, skotrar bumrar omkring lite varstans och en själv bara ler av lycka.
Idag var de rätt så bra före så vi bestämde att åka till Pauki igen. Den här gången ännu bättre. Bästa vädret hittills - knappt någon blåst, varmt och blå himmel, ni kan tänka er. Direkt när vi kom dit så körde jag, linnea & johan upp till toppen (fotograferade + hade inte tidigare hunnit upp dit). Vilken syn de är därifrån. Ser ändå bort mot de höga fjällen norr som en skugga i horisonten. Johan åkte madrass ner och skotern sakta efter. Sen var man igång, tolkade/ körde skotern hit och dit, föll rejält av och en gång var när jag och johan åkte från halva bergstoppen. Nästan nere kom ett djupt spår och det tog stopp. Båda han och jag bara flög åt helvete. Men vi bara garvade bort som de alla de andra gånger. En annan gång dök båda våra huvuden nerstupa i snön av att madrassen abrupt stannat. Vid ett annat tillfälle flög jag några steg innan jag landade pladask ner. Är så öm i hela kroppen, brunbränd, trött fast som sagt lycklig! Tur att man åker upp igen nästa helg på ett till lov. ^^
Pauki
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar