Jag tittar upp. Jag tittar och tittar men osäker på vad jag letar efter. Blicken far längs tindrande minnen och droppar som faller ner. Jag vet inte vem jag är längre. I en värld så omtumlande. Hjärnor som sprängs och är på högvarv. Vad ska man ta sig till när man inte vet vad man ska göra. Jag tittar upp där och undrar vad jag ska ta mig till. En klunk, blundar och andas in ett andetag innan jag försvinner in i minnena och drömmarna där allt kan hända. De som jag aldrig kommer få se eller uppleva. En värld som bara fantasin kan skapa. Men det är inte verkligheten. Nej, det är bara fantasi utan skräck, hat, rädsla och tragedier. En värld som försvinner lika lätt som den kommer. Tillslut måste man vakna upp och inse fakta, du kommer inte undan det. Men jag är så jävla less på allt och alla. Jag älskar mina stunder, dagar, månader, då allting bara är så enkelt, kärleksfullt och lyckligt. Ibland vill jag bara att det alltid ska vara så. Helst under tider som är svåra. Just psykiskt.. Då hjärtat är som rödast och man mår bra. Musiken som pumpar ut ur det och bildar härliga toner i livet. De stunder man vill återuppleva. Inte krossade minnen med bara regn och åska över. Det finns helt enkelt ingen ro över brända broar. Nu är det bara svarta, bärande korpar som kommer över, framtiden. Flygandes, med tunga axlar över hav och land, så långt bort att du inte når. Vad är min framtid, hur ska den skapas? Med hjärnhand eller böljande, blåa vågor? Säg mig det. Säg mig hur jag ska leva mitt liv för just nu vandrar jag runt i cirklar. Fast besluten om att vara någon jag inte är. För många vill vara någon annan än de är, eller hur? I en liten hatt finns rum för så mycket. Bara man plockar upp rätt sak. Mycket man vill uppnå, krav man vill följa och bli det man vill bli. Men om man inte räcker till. Om man känner att allting har brist. Man har det bra men någonting saknas. Öppnar ögonen. Tillbaks till verkligheten där sysslor, plugg och bra som dåliga dagar ska upplevas. Tillbaka till leendet och "du klarar allt" meningen.
